Ett litet liv, författad av Hanya Yanagihara, det vill säga boken som omsluts av det svartvita fotot av en mans ansikte osande av förtvivlan. Uttrycket i mannens förstelnade ansikte är ingenting annat än bilden av att ha gråten brinnande i halsen och ända ner till hjärtat men samtidigt endast känna luften mot huden i frånvaron av tårarna som aldrig kommer.
Ett litet liv är boken jag sett vart jag än låtit ögonen vandra, boken jag alltjämt avvärjt mig från. Boken jag rent av undvikit och avfärdat, avstått från att läsa just för dess återkommande uppträdande. Antingen har den återfunnits i människors händer i verkliga livet eller silat ner genom mina flöden på sociala medier. Med sin envist repeterande existens har den etsat sig fast på näthinnan som ett gammalt plåster mot skrapsårshud. Efter år av kamp mot dess omedvetna påtryckningar har jag nu däremot, till sist, fått se mig besegrad. Svälja den elitiska fåfängan som påstod att jag stod över böcker som kastades i famnen på mig genom sin popularitet. 720 sidor senare viftar jag med den vita flaggan så hårt jag bara kan om än med en liten förnedring trängandes bakom pannbenet. Ett litet liv förtjänar den plats som upptagits, varenda utrymme den fyllt. Som sagt, jag har kapitulerat.
Handlingen tvivlar jag behöver beskrivas, dess påverkan och innehållet bakom orden likaså. Alla har sett den, alla har ju läst den. Ändå sätter jag pennan till pappret (några ljusår för sent) av en rastlöshet född ur fascinationen över det Ett litet liv faktiskt är och ger.
Yanagihara lyckas med att skära rakt genom människan och med det balansera på den oerhört sköra linan tvinnad av sanning över det lockande stupet som är överdrift. Hon lyckas med någonting ännu större än att sätta rätt ord på rätt företeelse eller känsla. Hon lyckas belysa det underliga med att vara människa, ställa frågan om varför vi lever utan att det appliceras ett rationellt krav. Med den litteratur Yanagihara skapat ger hon emotionell form åt det faktum att vi som människor, i oss själva, är helt ensamma, totalt utlämnade åt allt och ingenting. Fram växer en berättelse full av storhet och extremiteter men trots det är det det osagda och immateriella som ristar in de största spåren. Frågan om varför livet fortsätter och hur man bör bete sig när allt flackar förbi men ändå ter sig outhärdligt långsamt. När allt man önskar är att rusa från stunden till allt som är dess motsats men samtidigt är låst bakom kroppens väggar. Hur livet existerar bortom vår påverkan samtidigt som vi är dess enda författare.
De invändningar som reser sig i mig, som stiger till ytan av sinnet, avfärdas nästan lika snabbt till följd av det grepp boken håller mig i. Yanagihara lyckas skapa ett flöde som tar mig i handen och tvivlet inför bokens omfång ter sig i princip orimligt. Dess antal sidor destilleras till en måttstock för det nästan skrämmande ögonblick då den sista sidan är vänd och bort flyger tanken om att de hundratals sidorna är lika lätta att lägga bakom sig som hö är gott att äta. Ett annat tvivel dröjer dock kvar. Det hur skeenden strömmande genom boken innehåller en svärta svår att överträffa. Ett avstånd och en frågande blick över om det djupaste mörkret verkligen är nödvändigt, ibland hittas människan ju enklast i det lilla. Däremot är det här som Yanagihara förhåller sig i exakt rätt balans. För trots att vissa beståndsdelar stundtals kan kännas hängande utanför kanten av linan, lockade till djupet av överdrift, så lyckas Yanagihara uppbåda en trovärdighet som stiger upp ur tomrummen mellan orden. I det att hon inte dikterar några direkta svar på de frågor som ställts. Att hon låter vacklandet och ambivalensen vara rådande. Erkännandet i att lidande och smärta förhåller sig oundvikliga. Slutgiltigt ett konstaterande i att ingen riktigt vet hur man är en människa i livet.
Ett litet liv har alltså borrat sina fingrar i mig utan att jag slår bort dess hand. Greppet som boken tar under läsningen lyckas även det att förhålla sig på ett välkalibrerat avstånd från klaustrofobin. Tanken tillåts löpa i takt med hjärtat. Genom dess gång kastas man som läsare mellan det varma och det hopplösa. Ambivalensens närvaro trycker på alla de sidor som livet erbjuder och i mötet med bokens karaktärer stiger bilden av vår oförmåga att hantera dessa. Att vi i egenskap av människor i oändlighet tycks brottas med den enda uppgift vi egentligen tilldelats: den att vara i livet. Yanagihara lägger med Ett litet liv ner pekpinnen och öppnar famnen för människan. Sorgen över vår bristande fallenhet för att vara människor får vila sida vid sida med trösten i detsamma. Ett litet liv är ett tyst vittne om att alla famlar efter ett eget halmstrå i samma stack.
Text: Greta Carnbring
Kmag.se 