Joan Didion, en dåtid och en samtid

Joan Didion beskriver vid ett tillfälle eller ett annat, kanske inte ordagrant men i största giltighet, den amerikanska politiken runt millenium-skiftet och det tidiga tvåtusentalet som en politik vilken existerar endast i egenskap av att upprätthålla sig själv. En politik som varken berör, ser eller knyter an till “människorna utanför bensinmackarna”. Kanske är det endast i egenskap av självbekräftelse samt i intresse av att fastställa den min egen uppfattning som dessa ord ankommer mig mer än andra. Trots den lilla insikten kan jag ändå inte slita tanken från att dessa ord, tänkta och nedskrivna för decennier sedan, kan appliceras på den nutida svenska politiken. Tanken växer sig fast och en del av mitt inre tycks nicka ivrigt. Visst har orden en viss relevans, i en ny tid och på en plats, i ett samhälle, på andra sidan Atlanten. Stämningen och strömningen för det politiska klimatet i Sverige tycks alltså kunna beskrivas med ord vilka framtogs i viljan och behovet av att beskriva och förstå ett dåtidens USA.

Det Didion för fram i sina ord får mig att känna tillfredsställelse i den mån att min egna världsbild knyts till en annan marionettråd i världens dockteater. En tillfredsställelse och ett stärkt ego att kvinnan med jordens spretigaste kropp men vassaste penna uttryckt en tanke och spaning i vilken jag fullkomligt bottnar trots att Stilla havet för mig är Mälaren, stranden en rapsåker. Igenkänningen är en bitterljuv bekräftelse i att känslan till viss mån är rätt i fallet att tolkningen kan accepteras.

Orden med den av mig intolkade meningen väcker däremot tillika ett missnöje. I ett accepterande av att jag applicerar orden, framtagna för över tjugo år sen, vid min egen borg gror sanningen om att också idag går en del av människan förlorad. Det fortfarande gällande i att politiken inte når till människorna bortom dess horisont. Orden indikerar på en dragen linje nämnd alienation. Jag tenderar nämligen att läsa orden vilka sattes till pappret av en själ nu gången ur tiden som ett bete kastat till den fisk som vill nappa. Ord sprungna ur längtan att förstå det som sker och frånvaron det som helt enkelt inte sker. Ord vilka sätter fingret på det att skilja den ene från den andre inte i frågan av ett jag och ett du utan i aspekten kring ett över och ett under, ett vi och ett dem. Ord upptagna ur sinnet enligt Didions egen analys : I write entirely to find out what I’m thinking, what I’m looking at, what I see and what it means. What I want and what I fear.

För mig kommer likheten egentligen med tanken och tolkningen. Kopplingen flyter med skrivandets ström. Att försöka förstå vad jag tänker, ser och vad det betyder. Den röda tråden från en Didions dåtid till en egen nutid kommer av att något existerar endast i självupphållande syfte. Att detta något gör allt för det egna och inget för det andra. I det att en verksamhet, baserad på en eller annan ideologi, styr och påverkar en utveckling i samhället inte tycks beröra just det som är samhället. Ett samhälle består av förutsättningen att det är allt, inte att det är en del av ett allt, ett något. Orden från Didion belyser det främlingskap som naturligt kommer att följa då en företeelse vilken borde vara ämnad åt alla endast ankommer några. En alienation född ur en bortvänd blick och en klapp på den egna axeln. En separation född ur att skulden läggs där den inte hör hemma. En spricka kommen ur det att en förövare iklär sig dräkten av ett offer. En omgivning i vilken allt och alla bär främlingens fjäderdräkt.

Det jag någonstans försöker närma mig är problemet i att filten ämnad att värma samtliga endast når någras hud. Att det allmänt gällande elementet endast dämpar ett fåtal personers kyla. Hur det vi kallar samhället inte ens är sin egen definition. Hur vi alla lyssnar till ord som i verkligheten raserar sitt eget skelett. Hur varenda anspråk till förändring är en parasiterande kannibalism. Vi förtär oss själva i det som är samhället genom att vi inte bara vävt vårt eget nät och odlat vår egen labyrint utan ytterligare genom att vi vidhåller just dessa skapelser. Vattnar dess blad och borstar dess sammetslena trådar. Politiken som existerar för att endast upprätthålla sig själv. Vi som är både är och inte är politiken för att vi är människorna i samhället.

I Didions ord liksom i den nuvarande tiden och omgivningen ryms tveklöst hopplösheten men även, vid närmare betraktelse, dess motsats. Hopplösheten som bor i att det är vi, genom vårdandet av en sammanfallande politik, som gillrar fällorna. Hopplösheten i att politiken misslyckas att nå ut till det, och till de, som åtminstone borde vara dess slutmål.

Samtidigt: dess motsats. Hoppet i att röster trots allt kan stiga över politikens barrikader. Att ord, motiv, bilder och melodier satta till världen av människor för fram det egentliga blodet genom samhällskroppen. Det lilla hoppet i att om vi hittar stigen ur den självmant uppodlade skogen så finner vi också ett samhälle som uppfyller sin egen existens, som omfamnar allt av människokropp och sinne. Hoppet i att vid skogsbrynet kliver främlingen fram ur skuggan som människa och alienationen smälter samman under sommarregnet. Att då vi hittar stigen så tar vi oss tid att söka förstå det vi ser och vad det betyder. Att vi likt Didion genom orden tar reda på vad vi vill och vad som skrämmer oss. Identifikation som första steget mot förändring. Att då vi går ut ur labyrinten och vidare genom tiden så har det bästa inte hänt än.