Regn som slår mot asfalt: sinnebilden av halvslutna ögonlock. Stegen dämpas men känns mer än annars. Vatten letar sig in genom skorna. Tår som begravs i en filt av fukt. Värme stiger och kyla dödar.
Tydligen, uppenbarligen, kanske verkligen och kanske inte alls. Kärlekens dag i kärlekens stad. Tomheten sväljer och spottar. Importerade rosenblad är oundvikligt grå. Spyor av blodröd sprödhet. Hur beskriver man en färg? Är mitt hjärta rött? Sökmotorer går varma. Jag önskar och jag tror.
Kedjade traktorhjul kör över bröstkorgen. Tur och retur i evighet. Det finns inga tårar utan rädsla. Det finns ingen rädsla utan ett hjärta. Skönhet smärtar. Kärlek? Sorg är priset för att älska. Andetag är pinnar av sten i en trappa utan hus. Ingen får någonsin betalt. (kärleks)försäkring?
–
Blomblad strösslas över trottoarer, ankommer rinnandes från obestigliga höjder. Handflator stryks mot ryggslut. En tyngd utan vikt, rörelse i omärkbar riktning. Köer konturerar labyrinter. Tungor i alla munnar. Tomma soppåsar och bortglömda frimärken. Bud utan avsändare. Plastbestickskross och nyinköpta vaser. Allt är sjukt äckligt. Räddningen är pervers.
Ensamheten förs framåt i parad. Höger fot vänster fot i rundgång, ett ljudlöst eko. Aldrig har gator uppfyllts mer av tomhet. Aldrig har något varit så fyllt till bredden av ett ingenting. En timme är en minut. Ibland räcker tiden inte till. Obegränsad är den värsta mängden. Minimum av maximum. Ett rum utan väggar projicerar blickar från alla håll. Det andra är föremål för det ena – existerar som bild i motstående spegel. Hud under fingertoppar, kolsvarta ögonfransar mot bomullstyg. Tårar väller över mållinjen. Torra tårar? Våta tårar? En blandning av sött och salt.
–
Hjärtat springer gatlopp innanför köttet och rinner genom blodet. Allt är spruckna fasader. Innanmäten av marsipanros.
–
Starten i ett regnigt Paris en alla-hjärtansdag. En yttre gräns på en regnig gräsmatta i ett högsommar Sverige. Bokstäver rinner genom sekunder. En sorgesång utan melodi. En hyllning täckt i bomull och sprucket glas. Separationen genom kropparna, föreningen i handlingen och de tysta orden. Det handlar om den allsmäktiga ensamheten. Tårarna som amputeras vid synen av försöket.
Att blommor kastas från en balkong till mottagande händer och lånade köksbord. Att ett hjärta tappas till marken, dess vakuum trycks undan av en annan kropp. Det handlar om en insikt. Det är ett svek. Födelsen bakom galler av hud. Bräckligheten stigandes ur frånvaron av verklighet. Darrningen i väven av begär och illusion. Scenen är tiden som ramen för konstverket att leva. Allt är pjäsen. Det finns en puls i att älska och förlora.
Ett tack och det är ett förlåt riktat till försöket. En hyllning och utropad ära till vågen av människa sköljandes över stranden av omständighet. Ett hommage till det ensamma hjärtat. En regnbåge i rosenrött och silvergrått.
Kmag.se 