”Jag har en bekännelse”

Jag har en bekännelse. Börjar här. Tar första bettet. Skottet. Försvar är sämsta anfall. Bekännelsen i fråga- jag har äntligen fått min efterlängtade tonårsidol. (Jag är inte ens tonåring). Det är augusti. 

– 

Att det är augusti är viktigt i sammanhanget. Centralt i fråga om att augusti är en månad på året vilken underkastas rubriken sommar. Vad finns på den svenska sommaren förutom florsocker som är luften, smekande regn och stank av midsommarkransblommor? Vad finns mer än frånvaro av veckodagar och dagar som är nätter, nätter som är dagar? Jag har ytterligare något på den svenska sommaren. Jag kastar fram Sommar i P1 fast jag vet att den bollen redan är fångad och begraven. I alla fall. Programmet bor i livmodern Sveriges Radio och heter bokstavligen SOMMAR. Sommar i P1 är svensk sommar.  

Sveriges radios Sommar i P1 är svensk sommar och har genom ord gett mig min efterlängtade och försenade tonårsbesatthet. Kan det kallas postpubertalt? Orden som fött fixeringen är nu mitt skelett, det känns som jag stelnat till den första formen. Jag projicerar mig själv och det är ett övergrepp men jag är utan agens för jag är (nästan) tonåring och har fått en idol. Strömmande ord bärandes egna vingar har blivit mina stentavlor. Ord med vingar som händer och inte tänder i mörkret. Orden jag svamlar är ankare skymtandes under vågor av bärnsten. Orden är Caroline Ringskog Ferrada-Nolis och hennes Sommar i P1 är scenen.  

För den som, likt mig, är förtrogen med Ferrada-Nolis utgivna böcker och medverkande i kUlTuReN som både skribent och poddare är inte hennes Sommar i P1 en total överraskning. För den som, likt mig, tidigare slukat Ferrada-Nolis ord erbjudna i skrift och diverse samtal är delar av programmet en repetition men just därför är orden drogen för abstinensen. Konsekvensen de hyser skapar djup, gräver sig allt längre in för att de är på riktigt. Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Sommar i P1 är inte ett eko utan det är  fenomenet av att det ena växer från det andra. Där bor vattenmärket på slagkraften. Programmet fungerar som bekräftande backspegel för det hon tidigare producerat. Det både lägger grund och tar höjd.  

Ringskog Ferrada-Nolis Sommar i P1 slår mig i ansiktet med hur många insikter en enskild människa kan nåla fast i ord på anslagstavlan som kanske är livet. Ord som i en tyst utgivelse skänker bilden att de alltid varit, och alltid kommer vara, formade precis som de lämnats utan att kräva envälde. Tidlöshet som en valuta så god som någon. Programmet skapar ett allt-i-ett helt bortanför måttstocken om less eller more really is more. Står på egna ben och bär vingar. Programmet smyckas av låtar som i min idolisering är broar både inom och utanför dramaturgin. En bro som sträcker sig över flera öar. Programmet infekterar mig med fascination över hur en enda människa kan rymma förmågan att hårt utge saker precis för vad de är och andra gånger mjukt återskapa en orange himmel just som den känns. Det är orimligt och självklart. 

Det här är en rekommendation. Det är fortfarande augusti.