Linda Nilssons Hädangången är en roman som inte bara berättar en historia utan väver samman flera livsöden på ett skickligt sätt. Boken kretsar kring invånarna på en gata som delar namn med titeln, och Nilsson lyckas med konststycket att skapa en tydlig röd tråd genom att låta oss stifta bekantskap med ett antal individer vars liv flätas samman på oväntade och ibland chockerande vis.
Ett unikt upplägg med Mörka och målande scener
Bokens struktur är lite av en frisk fläkt inom svensk samtidslitteratur. Nilsson bryter mot det traditionella linjära berättandet och låter varje kapitel fokusera på olika personer och deras perspektiv. På detta sätt bygger hon en mosaik av berättelser som tillsammans formar en större helhet.
Många scener är så levande och grafiskt skildrade att de etsar sig fast i minnet, men de kan också vara svåra att ta sig igenom. Flera beskrivningar är av den typen som definitivt inte passar vid middagsbordet. Samtidigt är dessa scener inte självändamål; de förstärker bokens stämning och fungerar som ett medel för att belysa mänskliga tillkortakommanden och de mörkare sidorna av samhället och individerna på Hädangången.
En bok för den som vågar utmanas
Hädangången är ingen lättsam feelgood-läsning, men det är heller inte dess ambition. Nilsson vill uppenbart skaka om läsaren och tvinga oss att se de sidor av livet som ofta sopas under mattan. Resultatet är en berättelse som stannar kvar långt efter att boken är slut.
Hädangången är en mörk och fängslande roman som belönar den uppmärksamma läsaren med läsning som både berör och skaver. Linda Nilsson visar med sin novellsamling att hon är en författare att räkna med.
Kmag.se 