Nosferatu (2024) är en fantasy/skräck-film som är en remake av en stumfilm som i sin tur är baserad på Bram Stokers roman Dracula (1987). Filmen följer det nygifta paret Thomas, spelad av Nicholas Hoult, och Ellen Hutter, spelad av Lily-Rose Depp. Thomas, som jobbar som mäklare, får i uppdrag att resa till det fjärran landet Transylvanien för att sköta försäljningen av en fastighet till en gammal greve vid namn Greve Orlok, spelad av Bill Skarsgård. Medan Thomas är på väg mot Greve Orloks slott drabbas Ellen av hemska, olycksbådande drömmar och krampanfall som varnar för vad som komma skall.
Regissören Robert Eggers, mest känd som manusförfattare till den hyllade succé-skräckisen The Witch, skapar en atmosfärisk och visuellt storslagen film som på ytan skiljer sig mycket från det
ljusare originalet. Jag skulle kunna leva i den spöklika och filmiska värld som byggs upp i
Nosferatu om det inte vore för mängden till synes onödiga våldsinslag som avbryter den spänning som byggs upp. Slafsiga skildringar av kött som slits itu, kanske ett försök till publikfrieri, distraherade från den eleganta cinematik som fångade mig i början av filmen.
Med mer fokus på den kvinnliga huvudkaraktären Ellen gör Eggers ett försök till en mer feministisk tolkning av originalet, där Ellen framställs som tidsenligt skör och passiv. Dock faller Eggers i samma fälla som många andra manliga regissörer genom att objektifiera kvinnor utan att det finns någon tydlig poäng med det. Exempelvis visas en naken kvinna ridandes på en häst och likt Greve Orlok frossar kameran på hennes kropp. Även om dessa skildringar har ett visst symboliskt värde då en jungfru på en häst förekommer i folktro om vampyrer, framstår utförandet som ett klockrent fall av ”den manliga blicken”.
På den ljusare sidan gör skådespelarna ett imponerande framträdande där Willem Dafoe som den excentriska professorn sticker ut. Dafoe fångar karaktären på ett lysande sätt, med sitt ikoniska, tvetydiga minspel får man precis den känsla av osäkerhet och oberäknelighet som karaktären ska framkalla.
Detta är en film jag varmt kan rekommendera till alla, vare sig du är skräck-fantast eller inte. Slutligen lämnade jag biografen och jag kände mig iakttagen, som att Greve Orlok lurade på mig runt varje hörn.
Kmag.se 