Att beskriva roy är inte helt enkelt. Med texter som rör sig mellan mytologi och vardagsrealism, ett sound som ekar av både 70-talets Kalifornien och den svenska västkusten, och en självironisk skärpa som genomsyrar allt han gör, skapar han musik som både känns angelägen och tidlös. Med dubbelsingeln En plats och En annan plats utforskar han två städer – Göteborg och Stockholm – och de idéer och känslor som platser kan bära med sig.
Vi satte oss ner med roy för att prata om mytologiserade stadsbilder, vardagens dramatik och hur det perfekta soundtracket till en bilresa längs västkusten skulle låta.
Hur hänger ”En plats” och ”En annan plats” ihop – är de två sidor av samma berättelse eller helt separata världar?
”“En plats” handlar, typ, om Göteborg. När jag var 20 användes Göteborg ganska ofta som en mer eller mindre passiv fond för mytologiska framställningar av 20-åriga små monster som var “dekadenta”. Jag ville göra nån sorts mytologisk framställning av staden i sig. Inte för att Göteborgare saknar myter om sin stad, det ska gudarna veta att det finns ett överflöd av, men jag ville skriva om Göteborg som en myt på ett lite mer ordagrant vis, som om Odysseus hade tagit en snabb sväng-over på vägen tillbaka till Penelope. Samtidigt ville jag försöka ta fasta på känslan av att vara på en plats under en lång tid och se hur platsen förändras samtidigt som det känns som att man själv frusit fast och hur det i sin tur, för att använda Danny Saucedos gamla favorituttryck, skapar en sorts kognitiv dissonans där man är kvar men platsen som man minns sig själv i är borta. Det var i alla fall nåt sånt jag försökte göra.
Det råkade bli så att i samma andetag som vi bestämde att “En plats” skulle bli den andra roy-singeln så flyttade jag och min sambo upp till Stockholm på prov. Jag greps av en lätt existentiell ångest över att jag skulle släppa en låt där jag mässar “trodde aldrig jag skulle bli kvar här” i refrängen när jag inte var kvar här (där). För att försöka döva mitt samvete skrev jag ganska snabbt ihop “En annan plats” som skulle handla om Stockholm och vara nån sorts kritik mot huvudstaden som skulle markera min egentliga hemhörighet i Göteborg. En exposé över storstadens fåfänga eller nåt i den stilen. Men det blev inte så. Stockholm är en helt okej plats att vara på, så i slutändan blev det en ganska tafatt text om att ha det helt okej på en helt okej plats.”
Dina texter beskrivs som både mytologiska och vardagsrealistiska – hur balanserar du mellan de två?
”Jag tycker själv att det är viktigt att få med lite av båda. Jag tycker vardagen är spännande som ämne för texter i och med att det ofta känns så ospännande. Statistiskt sett lever vi ju i runda slängar 71.4 % av våra vuxna liv i någon slags vardag, vi har det tråkigt på jobbet, vi skrattar ansträngt, vi låtsas som att saker rinner av oss när de inte gör det, vi tittar på tv och går lägger oss tidigt för att orka och så vidare.
I all sin vämjeliga tristess är de där sakerna vi gör utan att det känns som att vi gör något alls rätt spännande. Sen tycker jag själv att det sällan är jätteintressant att höra en text som är helt ohämmat hämtad ur diskbänken (med ett uppenbart undantag för Kjell Höglunds “Man vänjer sig” som är en av världens bästa låtar) utan jag tycker nog det mytologiska behövs för att lyfta fram det fina och det absurda i det vardagliga. Med det sagt gäller det receptet kanske inte alla texterna som kommer med på roy-skivan. Ibland hittar jag ju bara på också.”
Musikaliskt har du hittat en egen röst, men med influenser från 70-talets Kalifornien och en svensk västkustkänsla. Hur formades det soundet?
”När jag skrev låtarna till skivan lyssnade jag väldigt mycket på Randy Newman så det smittade nog av sig. Sen spelade vi in skivan i en sommarstuga i Kode i Bohuslän, vilket nog också smittade av sig. Till stor del så var det hela ganska slumpartat, jag tog med ett gäng låtar som vi repade ihop på plats och spelade in på studs. Så det som blev, blev som det blev för att det blev så, snarare än att det fanns någon tydlig idé bakom det.”
Vad betyder platser för dig i ditt skapande – är du nostalgisk eller mer intresserad av platser som idéer?
”Jag tycker Robert Broberg summerade det hela ganska bra när han sjöng “att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i stan” – det är något intressant som händer när idéer om platser samsas med våra idéer om oss själva. Framförallt för att det känns som att de två hänger så tätt ihop, vi förstår platser genom oss själva och vi förstår oss själva genom platser. Det har inte gått mig obemärkt förbi att jag låter som en Proust-for-dummies, men jag hittar inget mer raffinerat sätt att säga det på.”
Hur ser du på debutalbumet – blir det en förlängning av den här dubbelsingeln eller något helt annat?
”Jag hoppas att det ska kännas som att skivan hänger ihop något sånär. Men vi får se var det landar. På vissa sätt är “En plats” lite av en avstickare, den bygger på synt och gitarr istället för riktigt piano och den är ganska fartfylld och rak. Men på andra sätt följer den de andra låtarna på skivan, jag skriver texter som jag skriver texter och jag skriver melodier och ackord som jag skriver melodier och ackord. Så jag hoppas det känns som att allt hänger ihop men jag saknar nog distansen som behövs för att avgöra om det faktiskt gör det.”
Vad kan vi förvänta oss av dina spelningar på Debaser och Pustervik – blir det en fullbandsupplevelse eller något mer avskalat?
”Det blir mer avskalat! Jag med ett elpiano och en kassettporta som jag spelat in lite trummaskiner och syntar på. Det blir också lite mer 80-tal. Förhoppningsvis inte för mycket 80-tal. Förhoppningsvis inte för lite 80-tal. Lagom 80-tal, förhoppningsvis.”
Om du fick sätta ihop den perfekta spellistan för en bilresa längs västkusten, vilka låtar hade varit med?
”“One step up” och “Walk like a man” från Springsteens Tunnel of love är otroliga bil-låtar, sen skulle jag slänga in “Jolly Coppers on Parade” av Randy Newman och Alf Robertsons “Tänker nästan jämnt på dej”, om man känner sig blödig. Men jag gör nästan aldrig spellistor. Antingen lyssnar jag på album eller så ropar jag, lite lätt i affekt, ut vilken låt jag tycker skulle kännas bra efter den låten man precis lyssnat på.”
Hur ser resten av året ut för roy – fler släpp, fler spelningar, eller något helt annat?
”Det kommer lite fler spelningar, förhoppningsvis några med helt band och förhoppningsvis några med ett riktigt piano! Sen får vi se, jag hoppas att några kommer vilja lyssna på skivan och att några av dem i sin tur kommer tycka om det de hör. Sen tycker jag att det har varit ganska kul att hålla på med royskivan så jag tänker att jag sätter mig och börjar skriva på en ny.”
❤️
Det är svårt att inte uppskatta roy och hans fantastiska sätt att uttrycka sig – både vid en intervju såväl som i hans musik. Med flera spelningar på gång och en skaparglädje som är intakt, kommer vi definitivt få se mer av roy framöver. Och det ser vi fram emot!
Kmag.se 