I Kraken kastas vi rakt ner i de kalla, mörka djupen vid Sognefjorden. Långt där nere har något uråldrigt vaknat, och det rör sig uppåt. Mot ytan. Och snart är den tidigare friden ett minne blott i den sömniga lilla byn vid fjordens rand..
Filmen tar sin tid i början. Tempot är märkbart långsamt när marinbiologen Johanne Berge anländer till den drabbade byn och de första mystiska tecknen rullas ut. Det är stämningsfullt och snyggt uppbyggt, absolut – men det dröjer lite för länge innan det verkligen händer något. Samtidigt finns det något att respektera i hur regissören Pål Øie vågar låta atmosfären ta plats, snarare än att stressa fram action.
Men när filmen väl växlar upp – då gör den det med besked. Spänningen skruvas åt, hotet känns plötsligt påtagligt och den där krypande känslan av något uråldrigt under ytan får fullt spelrum. Här lever filmen upp till sina ambitioner och bjuder på den monsteraction man hoppats på.
Vi ska vara ärliga: vi har en svaghet för berättelser om skräckinjagande tingestar som lurar i djupet. Förväntningarna på Kraken var därför höga. Och på flera sätt infrias de också. Samtidigt hade vi gärna sett ännu mer av själva monstret. När Kraken väl visar sig är det effektfullt, men man lämnas ändå med känslan av att filmen håller tillbaka lite för mycket på sitt starkaste kort.
En som däremot inte håller tillbaka är Sara Khorami, som levererar en utmärkt skådespelarinsats. Hon bär filmen med en närvaro som gör att man investerar i berättelsen även under de långsammare partierna, och hennes tolkning av Johanne ger både tyngd och trovärdighet åt det övernaturliga dramat.
Sammanfattningsvis är Kraken en film som kanske famlar lite lätt i starten, men som hittar sin kraft längre fram. Vi uppskattar verkligen temat och hoppas på en våg (pun not intended) av fler filmer inom samma genre framöver. För när nordisk monsterfilm fungerar så här pass bra, då finns det definitivt mer att hämta från djupet.
Kmag.se 