I I grunda vatten, den femte delen i Linda Ståhls serie om Höllviken, utgör kontrasten mellan den skånska sommaren och berättelsens allt obehagligare undertoner en grundläggande del av vår läsupplevelse.

När skådespelaren Marielle Vikander hittas död i Höllvikens hamn ser det först ut som en tragedi. Men ganska snart börjar polisen misstänka att hennes död inte var någon olycka. Kriminalchef Reub Thelander och kollegorna vid Vellingepolisen börjar nysta i vad som hänt och stöter snart på uppgifter som inte riktigt går ihop.

Samtidigt växlar berättelsen mellan nutid och sommaren 1995. Då följer vi undersköterskan Ingrid och hennes vän Sunny Sehlstedt, en artist som befinner sig på toppen av sin karriär. När en främmande man dyker upp i Ingrids liv och visar ett allt större intresse för Sunny börjar en obehaglig historia ta form.

Linda Ståhl är bra på att använda miljön för att skapa en krypande känsla för läsaren. Det soliga Höllviken med sommar, hav och semesterkänsla blir aldrig bara en bakgrund. Det idylliska får nästan motsatt effekt i takt med att berättelsen blir mörkare och mörkare.

Tempot är inte konstant högt, utan Ståhl låter historien växa fram stegvis. Tacksamt nog blir det dock aldrig någon känsla av att man står och stampar, utan storyn drivs hela tiden framåt.

I grunda vatten är en psykologisk deckare där det förflutna hela tiden gör sig påmint. Här försvinner inga hemligheter i takt med att tiden går. De kanske har fallit i glömska för vissa, men det finns alltid någon som minns. Och förr eller senare kommer gamla hemligheter upp till ytan..