-
Barnpanelen recenserar: Pest eller kolera av Emma Rendel
Emma Rendels Pest eller kolera är en fartfylld och knasig bilderbok som ställer barn inför de mest omöjliga och skrattretande valen. Med en lekfull ton och färgstarka illustrationer väcker boken både fniss och fasa – på bästa möjliga sätt!
En bok som får hela familjen att skratta

Från första sidan dras läsaren in i en värld där valet mellan glass med korvsmak och korv med glassmak är fullt rimligt. Precis som i den klassiska leken ”Pest eller kolera” ställs barnen inför dilemman som både roar och utmanar deras fantasi. Texten är enkel men effektiv, och Rendels egna illustrationer förstärker det humoristiska kaoset med skarpa färger och livliga uttryck.
Den stora styrkan i boken är dess interaktiva natur – den inbjuder barn att själva fortsätta leken utanför boksidorna, vilket gör den till en perfekt högläsningsbok i familjen eller bland vänner.
För de yngre – och de äldre!
Boken är riktad till barn i åldern 3–6 år, men vår testpanel avslöjar att även äldre barn uppskattar den! En 9-åring i barnpanelen tyckte boken var ”superrolig” och skrattade högt åt de absurda valen. Det visar att Rendels humor och lekfullhet fungerar på fler nivåer än man först kanske tror.
En riktig fullträff
Med sin härliga blandning av knasiga frågor, färgstarka bilder och interaktiv läsning är Pest eller kolera en bok som garanterat lockar till både skratt och eftertanke. Perfekt för nyfikna små läsare – och deras syskon!
-
Tömd av Boel Bermann – en känslomässigt laddad dystopi
Boel Bermanns senaste roman, Tömd, tar oss med på en intensiv resa in i en dystopisk framtid där människans inre blivit en handelsvara. Med en kombination av skarpt samhällskritisk tematik och en känslomässigt stark berättelse väcker boken både tankar och känslor. Bermann, som tidigare gjort sig ett namn med den kritikerrosade romanen Den nya människan, visar återigen sin skicklighet i att bygga fängslande framtidsvärldar som speglar vår egen verklighet på skrämmande sätt.
En värld där känslor har ett pris

Naomi, bokens huvudperson, står inför ett omöjligt val när hennes pojkvän blir svårt sjuk. I en värld där människors känslor kan säljas och köpas för att bekosta livets nödvändigheter, tvingas hon göra det otänkbara: sälja sina egna känslor för att rädda honom. Det som börjar som en desperat handling för kärlekens skull leder snart Naomi in i en mörk och farlig spiral.
Bermann målar upp en framtid där ekonomisk ojämlikhet inte bara påverkar liv och död utan även människans inre värld. Idén om att känslor kan exploateras är både originell och tankeväckande, och den ställer frågor om vad det innebär att vara människa när våra mest intima upplevelser kan bli en handelsvara.
En känslomässig och moralisk kamp
Naomis kamp tar sig flera förgreningar under läsandets gång. Det gör också själva historien, som har fler oväntade vändningar än en berg-och-dalbana i mörker. Bermann bygger skickligt upp en känsla av desperation och hopp, och som läsare är det omöjligt att inte dras med i Naomis resa. Jag sträckläste hela boken i ett svep. Den var i stort sett omöjlig att lägga från sig.
Berättelsen tar också upp teman som svek och tillit. Naomis relation till de människor hon möter längs vägen är lika komplex som den värld hon navigerar i. Varje karaktär känns genomtänkt och mänsklig, vilket förstärker berättelsens trovärdighet.
Boel Bermann: En mästare på dystopier
Bermanns språk är lika knivskarpt som hennes samhällsanalys. Hon skriver med en klarhet som förstärker den dystopiska världens känsla av obeveklig verklighet. Samtidigt är det poetiska inslaget i hennes prosa en påminnelse om att det finns skönhet även i mörkret.
Det är en svår balansgång, men Boel gör det med sådan lätthet att man som läsare glömmer hur komplex berättelsen egentligen är.
Sammanfattning
Tömd är en roman som berör och engagerar på djupet. Boel Bermann levererar en tankeväckande och emotionellt laddad berättelse som utmanar våra föreställningar om mänsklighet, moral och framtid. Årets kanske mest läsvärda bok!
-
Henric de la Cour är tillbaka med ny musikvideo: ”Dead Hank”
Efter sju års väntan återvänder Henric de la Cour med ny musik – den efterlängtade singeln ”Dead Hank” som släpptes häromdagen tillsammans med en visuellt slående musikvideo. Denna release markerar ytterligare ett steg på vägen mot det kommande albumet ”My Bones, Your Ashes”, som släpps den 31 januari.
En ny era för en legendarisk artist

Henric de la Cour, som debuterade på 90-talet som frontman för Yvonne och senare Strip Music, har sedan dess cementerat sin position som en ikon inom svensk indie och synth. På ”Dead Hank” hörs en artist som fortfarande är trogen sina rötter men samtidigt vågar utforska nya ljudlandskap. Det blytunga synthriffet driver låten framåt och bryts upp av svepande refränger som balanserar mörker och ljus. Den luftiga ljudbilden och de preciserade texterna speglar en mognad och en tydlig konstnärlig vision.
Musikvideon till ”Dead Hank” är regisserad av Daniel Aldenmark och Otto Niklasson Elmerås och fångar den känsla av desperation och storhet som de la Cour är känd för. Videons mörka, drömska estetik är lika fängslande som låten själv och tillför ytterligare djup till berättelsen.
Album och turné 2025
Singeln är den sista vi hör innan albumet ”My Bones, Your Ashes” släpps. Albumet utlovar en djupdykning i diskrepansen mellan olika uttryck, med de la Cours unika röst som sammanhållande kraft. Efter albumsläppet beger sig Henric de la Cour ut på turné, med premiär på Katalin i Uppsala den 14 februari och ytterligare stopp i bland annat Oslo, Göteborg och Stockholm.
Turnédatum:
- 14/2: Uppsala – Katalin
- 21/2: Oslo – Goldie
- 22/2: Jönköping – Sofiehof Underjord
- 28/2: Göteborg – Pustervik
- 1/3: Malmö – Plan B
- 8/3: Stockholm – Debaser
Henric de la Cours arv
Med tre soloalbum, dokumentären ”Henric de la Cour” och en europeisk fanbas i ryggen fortsätter han att vara en kraft inom alternativmusik. Hans senaste projekt visar att han inte bara har bevarat sin relevans utan också utvecklat sitt uttryck till nya höjder.
Låten ”Dead Hank” finns tillgänglig på alla stora streamingplattformar. Missa inte chansen att uppleva denna återkomst och att följa med på en musikalisk resa som kommer vara både mörk och magnifik.
-
Recension: Den gyllene hämnden av Veronica Sjöstrand
Veronica Sjöstrand levererar med Den gyllene hämnden en fartfylld och fängslande deckare som väver samman lyxens värld inom konst med de mörka skuggor av kriminalitet som ofta följer i dess spår. Detta är den fjärde boken i serien om Stella Rodin, en konstexpert med en skarp hjärna, ett skarpare öga för konst och en faiblesse för eleganta vintageklänningar.
Intrigen

Efter sin fars död dras Stella Rodin djupare in i familjens mörka arv av ekonomiska brott och hot om våld. När hennes bror Matteo pressas av indrivare på jakt efter en försvunnen Matisse-tavla, ställs Stella inför valet att antingen se familjens anrika auktionshus gå under eller ta saken i egna händer. Hennes väg leder till en ökänd hälarliga i London, ledd av den karismatiska och farliga Moira. För att skydda sin familj och auktionshuset går Stella undercover i denna glamorösa men livsfarliga värld, där varje steg kan bli hennes sista.
Karaktärsdjup och dramatik
Sjöstrand lyckas inte bara med att skapa ett högt tempo utan också med att fördjupa läsarnas förståelse för Stellas komplexa liv och val. Serien har utvecklat Stella från en skicklig konstexpert till en kvinna som, trots sitt privilegierade yttre, tvingas balansera på gränsen mellan moral och desperation. Moira är en lysande antagonist – mystisk, sofistikerad och oberäknelig – som utgör ett perfekt hot för Stella att konfrontera.
Med ett högt tempo och skickligt uppbyggda cliffhangers är Den gyllene hämnden en bok som är svår att lägga ifrån sig. Sjöstrand fångar effektivt kontrasten mellan konstvärldens sofistikerade yta och dess skuggiga baksida, vilket ger berättelsen en särskild nerv. Miljöbeskrivningarna är utsökta och gör både Londons exklusiva kretsar och dess farliga bakgator levande.
Sammanfattning
Den gyllene hämnden är en stark del i Veronica Sjöstrands Stella Rodin-serie. För den som älskar spännande mysterier, en touch av glamour och moraliskt komplexa karaktärer är detta en utmärkt läsupplevelse.
-
Recension: Hädangången av Linda Nilsson
Linda Nilssons Hädangången är en roman som inte bara berättar en historia utan väver samman flera livsöden på ett skickligt sätt. Boken kretsar kring invånarna på en gata som delar namn med titeln, och Nilsson lyckas med konststycket att skapa en tydlig röd tråd genom att låta oss stifta bekantskap med ett antal individer vars liv flätas samman på oväntade och ibland chockerande vis.
Ett unikt upplägg med Mörka och målande scener

Bokens struktur är lite av en frisk fläkt inom svensk samtidslitteratur. Nilsson bryter mot det traditionella linjära berättandet och låter varje kapitel fokusera på olika personer och deras perspektiv. På detta sätt bygger hon en mosaik av berättelser som tillsammans formar en större helhet.
Många scener är så levande och grafiskt skildrade att de etsar sig fast i minnet, men de kan också vara svåra att ta sig igenom. Flera beskrivningar är av den typen som definitivt inte passar vid middagsbordet. Samtidigt är dessa scener inte självändamål; de förstärker bokens stämning och fungerar som ett medel för att belysa mänskliga tillkortakommanden och de mörkare sidorna av samhället och individerna på Hädangången.
En bok för den som vågar utmanas
Hädangången är ingen lättsam feelgood-läsning, men det är heller inte dess ambition. Nilsson vill uppenbart skaka om läsaren och tvinga oss att se de sidor av livet som ofta sopas under mattan. Resultatet är en berättelse som stannar kvar långt efter att boken är slut.
Hädangången är en mörk och fängslande roman som belönar den uppmärksamma läsaren med läsning som både berör och skaver. Linda Nilsson visar med sin novellsamling att hon är en författare att räkna med.
-
Julia Siraj släpper debut-EP:n Growing Pains: ”En resa genom känslor och frigörelse”
Den 10 januari markerar starten på ett nytt kapitel för Julia Siraj, den Dalarnas-födda sångerskan och låtskrivaren som redan hunnit göra avtryck med sin själfulla och unika mix av pop, soul och minimalistisk R&B. Med debut-EP:n Growing Pains tar hon med lyssnaren på en känslosam resa om att växa upp, bearbeta livets utmaningar och hitta sig själv. Inför släppet berättar Julia för Kmag om sin kreativa process, sin musikaliska vision och vad som väntar härnäst.
Ett sound där ärlighet står i centrum
Julia beskriver sitt sound som en naken och närvarande mix av pop, soul och R&B, med minimalistiska och varma produktioner som låter berättelserna ta huvudrollen.
– Jag försöker vara ärlig, så att det ska kännas att lyssna på låtarna och att det finns ord, känslor och melodier som lyssnaren kan se sig själva i. Det känns fint att ha hittat en plats i soul, rnb och pop som känns som jag. Jag kan liksom röra mig fritt och brett på grund av det, säger Julia.
Ett samarbete i harmoni
För att skapa Growing Pains har Julia samarbetat med producenten Edvin Widenfalk, en process hon beskriver som inspirerande och harmonisk.
– Han har förstått den ljudbild jag drömmer om och han har alltid lyckats toppa min vision gång på gång. Vi lyssnar på samma saker, talar väldigt liknande musikaliskt språk så jag behöver inte förklara så mycket, han förstår. Det är ett fint samarbete när man ser ens låt nå sitt fulla potential! Och jag hade aldrig kunnat göra det utan Edvin!
Influencer från många håll

Julias musikaliska resa har påverkats av ett brett spektrum av artister och genrer, från Erykah Badu och Jill Scott till First Aid Kit och Pink Floyd. Den första vinylskivan hon köpte var The Brothers Johnsons album Winners, och hennes kärlek till musikens mångfald avspeglar sig i hennes eget sound.
Att älska så mycket musik gör att jag vill ha allt i min egna. Jag vill ha skitiga hip hop-trummor, rnb-stämmor och poppiga refränger. Jag är så otroligt glad för all musik som finns och fortsätter skapas, jag älskar att bli inspirerad av artister och plocka mina favoritsaker från olika genrer och pyssla ihop till något eget.
Growing Pains: En berättelse om frigörelse
Den kreativa processen bakom Growing Pains har varit både introspektiv och frigörande. För Julia handlar EP:n om att bearbeta olika roller och relationer i sitt liv, både till andra och till sig själv.
– Det har varit viktigt för mig att låta mina känslor ta sig i uttryck utan att förfinas eller justeras för mycket. Så min resa, eller snarare mina resor är liksom inuti låtarna, jag är öppen med mina upplevelser. Det känns viktigt för mig att förmedla eller nästan ”dokumentera” en frigörelse. En frigörelse från olika typer av rädslor och begränsningar. Sånt håller man ju på med hela livet men det känns skönt att lätta på trycket och försöka sprida den känslan av att sakta men säkert bli friare och friare.
EP:ns första låt, Charlotte, blev startskottet för projektet. Julia beskriver hur den öppnade dörrar till andra minnen och känslor som legat och väntat på att få ta plats.
– “Charlotte” var den låt som jag skrev först av de fyra på EPn och redan där verkade det som att det fanns upplevelser, minnen och känslor som legat orörda i flera år och en dag när jag satt och lekte med en fyra ackords loop så började den låten handla om en relation i mitt liv jag egentligen inte tänkt på så mycket. Men jag tror att minnen och känslor hade lagrats och väntade på att jag skulle vara redo att plocka upp dem. Och när jag gjorde det så blev låten “Charlotte” till. Och när den låten blev till skapades ett litet universum där mina andra berättelser fick utrymme att utvecklas till de låtar som finns att lyssna på idag.
En artist med internationella drömmar
Trots att Julia precis debuterar som soloartist har hon redan fått uppmärksamhet från medier som GAFFA och Scandinavian Soul, samt delat scen som support för Sabina Ddumba.
– Det är en riktig boost att vara i sammanhang där jag vill vara och tycker att jag hör hemma. Att spela support till Sabina var en sån grej, jag kände typ “såklart jag ska vara det”, det förbereder mig för att ta mig dit jag vill. Att få öva på att vara i mina dröm-sammanhang redan nu är så himla himla coolt.
Med sitt internationellt självklar artisteri drömmer Julia om att turnera världen över.
– När det kommer till drömmar, så vill jag framför allt fortsätta göra musik som är sann och hittar till sin publik var de än befinner sig i världen. En av mina största önskningar är att turnera internationellt, stå på scener i olika länder och spela för och träffa människor från alla världens hörn.
Vad väntar härnäst?
Efter releasen av Growing Pains väntar en releasekonsert i hemstaden Falun den 11 januari. Därefter hoppas Julia på en turné genom Sverige och fortsätter att skriva nytt material.
– Det ska bli så himla fint att fira med publiken och ge dem en underhållande kväll, familj och vänner kommer också, det kommer nog bli en jätterolig och känslosam kväll för mig. Jag hoppas också kunna åka ut på en Sverige-turné med min EP i vår och sommar och spela nya låtar för publiken. Jag skriver nytt material och vill grotta ner mig i det ännu mer kommande tid, det finns mycket som bubblar inuti som vill få tid och kärlek precis som ”Growing Pains” låtarna fick.
Med sin debut-EP visar Julia Siraj att hon är en artist med både djup och bredd, redo att ta plats på musikscenen – inte bara i Sverige utan även internationellt. Growing Pains är bara början på en resa som hittills varit både känslosam och inspirerande.
-
Nosferatu – Recension

Nosferatu (2024) är en fantasy/skräck-film som är en remake av en stumfilm som i sin tur är baserad på Bram Stokers roman Dracula (1987). Filmen följer det nygifta paret Thomas, spelad av Nicholas Hoult, och Ellen Hutter, spelad av Lily-Rose Depp. Thomas, som jobbar som mäklare, får i uppdrag att resa till det fjärran landet Transylvanien för att sköta försäljningen av en fastighet till en gammal greve vid namn Greve Orlok, spelad av Bill Skarsgård. Medan Thomas är på väg mot Greve Orloks slott drabbas Ellen av hemska, olycksbådande drömmar och krampanfall som varnar för vad som komma skall.
Regissören Robert Eggers, mest känd som manusförfattare till den hyllade succé-skräckisen The Witch, skapar en atmosfärisk och visuellt storslagen film som på ytan skiljer sig mycket från det
ljusare originalet. Jag skulle kunna leva i den spöklika och filmiska värld som byggs upp i
Nosferatu om det inte vore för mängden till synes onödiga våldsinslag som avbryter den spänning som byggs upp. Slafsiga skildringar av kött som slits itu, kanske ett försök till publikfrieri, distraherade från den eleganta cinematik som fångade mig i början av filmen.Med mer fokus på den kvinnliga huvudkaraktären Ellen gör Eggers ett försök till en mer feministisk tolkning av originalet, där Ellen framställs som tidsenligt skör och passiv. Dock faller Eggers i samma fälla som många andra manliga regissörer genom att objektifiera kvinnor utan att det finns någon tydlig poäng med det. Exempelvis visas en naken kvinna ridandes på en häst och likt Greve Orlok frossar kameran på hennes kropp. Även om dessa skildringar har ett visst symboliskt värde då en jungfru på en häst förekommer i folktro om vampyrer, framstår utförandet som ett klockrent fall av ”den manliga blicken”.
På den ljusare sidan gör skådespelarna ett imponerande framträdande där Willem Dafoe som den excentriska professorn sticker ut. Dafoe fångar karaktären på ett lysande sätt, med sitt ikoniska, tvetydiga minspel får man precis den känsla av osäkerhet och oberäknelighet som karaktären ska framkalla.
Detta är en film jag varmt kan rekommendera till alla, vare sig du är skräck-fantast eller inte. Slutligen lämnade jag biografen och jag kände mig iakttagen, som att Greve Orlok lurade på mig runt varje hörn.
-
Systrarna Pyk släpper singeln Vi lämnar det så – en gripande berättelse om förlorad kärlek
Den 3 januari släppte tvillingduon Pyk sin efterlängtade andra singel, Vi lämnar det så, en låt som förmedlar en djup känsla av förlorad kärlek och nyårsnattens bitterljuva vemod. Med sitt unika sound, präglat av harmoniska stämmor och poetiska texter, visar systrarna varför de är ett namn att hålla ögonen på i den svenska musikvärlden.
Systrarna själva beskriver låten som en låt född ur ur nyårsnattens höga förväntningar:
”I det osagda avlägsnas ett eko av tomrum i den kalla nyårsnatten. Lyrik om den lämnade kärlekens lik. Ett hjärtas dyslexi som fängslar orden inuti.”
Med dessa ord fångar de essensen av låten, som är både känslosam och drabbande, men samtidigt fylld av en melankolisk skönhet.
Rötter i Österlen, inspiration från världen
Pyk har sina rötter på en gård vid Österlen, en plats som präglat både deras liv och deras musik. Uppväxta med djurliv, naturens stillhet och familjegemenskap, har de skapat ett musikaliskt uttryck där hemkänsla och frihet smälter samman. Samtidigt har deras äventyrliga resor runt om i världen – från Skottlands gröna kullar till Alaskas vildmark – färgat deras låtar med en internationell känsla.

I september debuterade Pyk med singeln På väg, en låt som snabbt fångade uppmärksamhet i svensk media och ledde till en lyckad releasespelning. Nu, med sin andra singel, fördjupar de sitt konstnärskap och befäster sin plats som en ny och spännande akt i svensk musik.
Nyårsnattens vemod och hopp
Låten Vi lämnar det så är en poetisk skildring av den komplexa känslan av att lämna något bakom sig, vare sig det handlar om en relation, en plats eller ett ögonblick. Med en ljudbild som kombinerar Österlens lugn och världens äventyr fångar Pyk något tidlöst och allmängiltigt. Deras stämmor ekar av både smärta och hopp – en perfekt blandning för att inleda det nya året.
”Morgonen rodnar och jag snubblar hem; solen tar nu vid horisonten”
Framtiden för Pyk
Med Vi lämnar det så visar Pyk att deras musikaliska resa bara har börjat. Deras förmåga att väva samman personliga berättelser med universella teman gör dem till en duo som verkligen sticker ut. För dem som ännu inte upptäckt deras musik är detta ett perfekt tillfälle att hoppa på tåget – systrarna Pyk är på väg mot något stort.
-
Recension: Den högra handen av Peter Mohlin och Peter Nyström
Peter Mohlin och Peter Nyström fortsätter att imponera med sin fjärde bok i serien om FBI-agenten John Adderley, nu verksam vid länskrim i Karlstad. Den högra handen är en spännande och välskriven kriminalroman som inte gör fans av serien besvikna. Med sin skickliga balans mellan mörka hemligheter och intensiv spänning cementerar författarduon sin plats i toppen av den svenska deckarhimlen.
Hemligheter lurar under ytan

Berättelsen kretsar kring en brutal våldtäkt som lämnar ett par herrhandskar som enda ledtråd. När det visar sig att handskarna burits av den ökända Ulvsbymördaren, som hållit sig gömd i åtta år, eskalerar jakten. John Adderley och hans team kastas in i en intensiv utredning som leder till en välbärgad familj där sprickorna i fasaden snart visar sig vara djupa. Familjens historia och deras verksamhet döljer hemligheter som knyter samman deras förflutna med nutidens grymma händelser.
Ett drama fyllt av spänning och komplexitet
Den högra handen är en klassisk bladvändare, men med ett djup som höjer den över många andra titlar i samma genre. Mohlin och Nyström är mästare på att bygga spänning genom väl avvägda avslöjanden och nervkittlande cliffhangers.
De parallella berättarspåren – ett om den försvunna kvinnan och Ulvsbymördaren, och ett om familjens fallna fasad – vävs skickligt samman. Det gör boken både oförutsägbar och fylld av dramatik. Samtidigt berör författarna teman som familjelojalitet, skuld och rättvisa, vilket ger romanen ett tankeväckande djup.
Slutord
Den högra handen är en värdig uppföljare i serien om John Adderley och ett måste för fans av nordiska deckare. Med sitt skickliga berättande, oförutsägbara vändningar och starka karaktärer är detta en bok som inte går att lägga ifrån sig. Mohlin och Nyström har än en gång levererat en kriminalroman i toppklass, som lämnar läsaren med förväntan inför vad som kommer härnäst.
Förlag: Norstedts
Författare: Peter Mohlin & Peter Nyström
ISBN: 9789113114262
