Hem

  • Recension: Roliga historier och gåtor

    Trött på långtråkiga stunder? Då är Roliga historier och gåtor den perfekta räddaren i nöden. Här samsas knasiga djurskämt, matvitsar, klassiska Bellmanhistorier och kluriga gåtor i en salig blandning. Resultatet blir en bok som bjuder på både fniss och hjärngympa – något som Kmags miniläsare uppskattat rejält.

    roliga historier och gåtor

    Barnpanelen på Kmag.se var överförtjusta. De uppskattade särskilt hur boken lockar fram skratt direkt, men också att man får stanna upp och tänka när en klurig gåta dyker upp. “Man kan läsa den själv, men det är ännu roligare om man läser högt tillsammans”, tyckte en av panelens tredjeklassare.

    Illustrationerna av Ellen Greider fick också mycket beröm. De underbart fnissiga bilderna förstärker humorn och gör att även de yngsta läsarna hänger med i skämten.

    Kort sagt: Roliga historier och gåtor är en riktig skrattfest för hela familjen, en bok som funkar lika bra på bilresan som vid läggdags (enda problemet med läsning på kvällen är att man aldrig slutar höra ”bara eeen sida tiiiill, snääällaaa”). Boken är både lättillgänglig och oemotståndligt rolig – och enligt barnpanelen: “man vill aldrig sluta läsa högt ur den!”

    ,
    , , , ,

  • Bitchey – Kär i Leken – debutalbumet som famlar, blottar och brinner stilla

    Bitchey har länge varit ett namn att hålla ögonen på i den svenska underjorden – med en kompromisslös estetik, poetiskt laddade texter och ett genreöverskridande uttryck har hon, steg för steg, byggt upp en värld som nu kulminerar i debutalbumet Kär i Leken. Släppt helt på egen hand, utan bolag, och med Västerås som startpunkt, är albumet en både modig och skör resa genom relationer, självbilder och musikaliska kontraster.

    Kär i Leken känns mer som ett tillstånd än ett klassiskt album. Låtarna rinner in i varandra med en sorts drömsk logik, där varje spår fungerar som ett nytt lager i en självanalys som aldrig riktigt stannar upp. Bitchey bjuder in till ett samtal med sig själv som lyssnaren får tjuvlyssna på – ibland lågmält och ömt, ibland frustrerat och rått. Det är rösterna efter festen, tankarna mellan blossen, ekot av något som kanske varit äkta – eller bara en projektion.

    Foto: Kajsa Gard

    Rent musikaliskt rör sig Bitchey i ett gränsland där hiphop möter elektroniska soundscapes, där beatsen ofta är minimala men ändå känslomättade. Det finns en DIY-anda i produktionen som aldrig blir platt – tvärtom bidrar den till känslan av intimitet. Det låter ofta som att det här är musik skapad med hjärtat före kalkylen, där Bitchey inte försöker låta som någon annan än just Bitchey.

    Låttexterna är albumets ryggrad. Här finns rader som fastnar, ibland för att de känns smärtsamt sanna, ibland för att de säger något du inte visste att du kände. Det är inte ett album som försöker imponera genom storslagenhet – Kär i Leken vinner på sin sårbarhet, sin poetiska känslighet och sin ärliga, rastlösa sökande ton. Bitchey har gjort ett album som känns. Och i en tid där mycket musik rusar förbi, är det en bedrift i sig.

    ,
    , ,

  • Recension: Elva sorters mörker – Ungdomsskräck som både kryper, smyger och smäller till

    Parasiter i tandgluggar, zombies på fjällvandring och ett till synes vanligt hunddagis där inget är som det verkar – Elva sorters mörker lever verkligen upp till sin titel. Eva och Matts Hildén bjuder här på en välkomponerad samling skräcknoveller som både underhåller, oroar och ibland får det att ila till i magen på riktigt.

    Boken riktar sig till unga läsare, men underskattar dem aldrig. Tvärtom lyckas författarduon hitta den där finstämda balansen mellan lekfullt berättande och psykologiskt obehag. Här finns inga uppenbara “bu!”-effekter eller blodbad i onödan – istället växer rysningarna långsamt, i takt med att vardagen skruvas ett varv för mycket.

    Språket är tillgängligt men aldrig simpelt. Berättelserna är så pass korta att de kan läsas som godnattsagor – i alla fall för de riktigt modiga.

    De elva novellerna håller genomgående hög nivå, med några riktiga toppar. Det är tydligt att Eva Hildén har en bakgrund inom barn- och ungdomslitteratur – berättarglädjen är smittande – men Matts Hildéns vuxenbakgrund märks i vissa mer mörkt filosofiska undertoner. Resultatet är en samling där skräcken är mångfacetterad, men alltid lika skrämmande.

    Formgivningen – också signerad Matts Hildén – bidrar till helheten, med ett suggestivt omslag och illustrationer som förstärker den tryckande stämningen i boken.

    Bäst just nu: En lös tand
    Passar för: Mellanåldern och uppåt – även vuxna skräckälskare kommer att hitta guldkorn här
    Utgivare: B Wahlströms

    Elva sorters mörker är en ruggigt lyckad skräcksamling som visar att genren mår bäst när den tar sina unga läsare på allvar. Ett måste för alla som älskar när vardagen spricker upp och något främmande tittar ut.

    ,
    , , ,

  • Recension: Kannibalen av Alexandra-Therese Keining

    Kannibalen är en mörk, tät och obehagligt verklighetsnära kriminalroman som kryper in under huden och stannar där långt efter att sista sidan är läst. Med ett precist och bildrikt språk bygger Alexandra-Therese Keining upp en romanvärld där ingenting är självklart – allra minst vem man kan lita på.

    I centrum står Carl Bengtson, en till synes stillsam man som tillbringat årtionden på en psykiatrisk klinik efter att ha dömts för ett brutalt mord i slutet av 70-talet. När han nu bedöms vara redo att återvända till samhället, skaver det hos både vårdpersonal och omgivning. För läsaren är det omöjligt att inte känna samma oro – något med Carl känns… fel. Men vad är det egentligen vi känner? Och varför?

    Parallellt följer vi kriminalinspektör Miriam Alba, som mot sin chefs vilja börjar nysta i ett mystiskt dödsfall kopplat till S:t Clemens-kliniken. Hennes envishet blir romanens moraliska kompass, och det är genom hennes ögon vi långsamt får syn på sprickorna i det som först verkar vara en återanpassningsprocess som vilken som helst.

    Men det verkliga hjärtat i berättelsen är Bruno – ung, vilsen och lätt att manipulera. Hans samhällstjänst kopplar honom samman med Carl, och det är genom deras laddade möten som romanens nerv blir riktigt påtaglig. Relationen mellan dem är skickligt skriven, laddad av outtalade hot, naivitet och något nästan faderligt. Det är klaustrofobiskt och fascinerande på samma gång.

    Keining bygger upp spänningen skickligt – hon stressar inte. Istället låter hon läsaren leva med i den krypande känslan av att något inte stämmer, som en mardröm där man inte riktigt vaknar. Att romanen är inspirerad av verkliga händelser gör bara läsningen mer obehaglig.

    Kannibalen är inte bara en psykologisk thriller – det är också en studie i skuld, normalitet och hur lätt det är att blunda för varningstecken när man vill tro gott om någon. Alexandra-Therese Keining har skrivit en roman som både underhåller och skaver, med ett slut som inte lämnar någon oberörd. Det är en bok för dig som gillar när skräcken smyger, snarare än slår.

    ,
    , ,

  • Division 7 släpper ny singel och aviserar album

    Med två kritikerrosade album, ett livealbum och flera EP:s i ryggen har Division 7 på kort tid etablerat sig som ett av Sveriges mest kompromisslösa indieband. Häromdagen släppte de nya singeln Huvudet högt – första smakprovet från det kommande albumet som väntas under nästa år.

    Singeln markerar en ny fas för bandet. Gitarrerna glöder, ljudbilden har blivit mer luftig, och texten – full av poetiska bilder och träffsäker känsla – bär spår av både självinsikt och en ny sorts öppenhet. Det är fortfarande mörkt, men inte becksvart. Snarare en slags styrka i att stå rakryggad mitt i röran.

    Foto: Simon Åslund

    Efter att tidigare ha producerat allt på egen hand tar bandet nu hjälp av Axel Jonsson-Stridbeck och Gustav Erlandsson Holmqvist i studion. Resultatet är ett mer fokuserat ljud, där Division 7:s själ står tydligare än någonsin.

    – Det kan vara lite hoppfullare på sina håll, säger sångaren och låtskrivaren Dara Hoel. Det nattsvarta finns kvar, men kanske med lite fler nyanser. Lite fler steg framåt, inte bara inåt.

    Det är också tydligt att bandet, som gjort sig kända för ett kompromisslöst liveframträdande och en evigt rullande turnébuss, inte har tappat sin energi. Tvärtom. Under 2025 väntar en rad spelningar runtom i landet – med en final på Fållan i Stockholm den 13 september, deras största konsert hittills.

    Huvudet högt släpptes den 22 maj via Septembernatt. Och med den inleds nästa kapitel för Division 7 – ett band som fortsätter växa utan att förlora sig själva på vägen.

    ,
    , ,

  • Mon Rayon förför igen med nya singeln Lilac

    Att kalla Mon Rayon för en redaktionsfavorit vore ingen överdrift. Deras dramatiska barockpop har följt oss genom både stressiga arbetsdagar och sena nätter, och nya singeln Lilac landar rakt i hjärtat – en gång till.

    Ett första smakprov från kommande albumet

    Efter att ha trollbundit oss med sin hyllade debut-EP Post Romantic Stress Disorder är duon tillbaka med ett nytt kapitel i sin berättelse. Lilac är första smakprovet från deras kommande album, och cementerar Mon Rayons känsla för svindlande melodier och teatral precision. Stråkarrangemangen lyfter, rösterna viskar och ropar i perfekt balans. Simon Nordbergs mixning och produktionen – signerad Christoffer och Josef själva – placerar låten i ett filmiskt skimmer där skönhet och vemod flyter ihop.

    Foto: Aksel Örn

    Låten känns som att vakna mitt i ett minne. En plats där skam, tröst och kärleksfull distans samsas. ”Det handlar om ögonblicket då ens egna minnen börjar spela ett spratt – när du inser att du är poängen i ett skämt du glömt att du varit med i”, berättar duon själva. Och visst hörs det. Det här är en låt som både bär och skaver, som rullar lika naturligt i bilstereon under nattkörningen som på en klubbscen framför ett knäpptyst publikhav.

    Sedan starten har Mon Rayon (Josef Ask och Christoffer Zetterlund) visat prov på en närmast kompromisslös DIY-anda och en vilja att skapa musik som känns, på riktigt. Deras låtar är inte bara vackra – de säger något. Och de säger det på ett sätt som sällan känns tillrättalagt eller förutsägbart.

    Med Lilac sätter duon tonen för ett album som vi redan nu längtar efter. Om det här är början – vad väntar då runt hörnet? ❤

    Läs också:

    ,
    ,

  • Herman Silow om nya EP:n, kreativ kontroll och att inte ta sig själv på för stort allvar

    Aktuell med sin nya EP ”Som i en dröm” kliver Herman Silow återigen fram i rampljuset med både lekfullhet och skärpa. Vi mötte artisten för ett samtal om att skapa musik med hjärtat först, varför humor hör hemma i studion – och vad som egentligen händer när man låter processen gå före prestationen.

    Hur känns det att släppa EP? 

    Det är alltid kittlande och läskigt att släppa något som man själv tycker om på riktigt, eftersom en musiker inte alltid nödvändigtvis gillar samma saker som en lyssnare. Det är vårt jobb att lyssna på massa musik, och ofta är man i framkant eller på efterkälke utan att veta om det själv.

    Vilken låt gillar du bäst från den och varför?

    Jag är BESATT av “Stanna upp”, och den är antagligen inte alls kommersiellt gångbar just nu, men den ger mig så tydliga bilder i huvudet och kittlar mig på ett sätt som inte går om man inte skapar helt fritt utan att tänka efter.

    Hur skulle du beskriva ditt sound för någon som aldrig lyssnat på musik – typ, någonsin?

    Musik är kommunikation, och jag försöker kommunicera med tydlighet, enkelhet och humor, även fast musiken inte alltid är så tillrättalagd eller enkel. Min publik är tänkande, intelligent, utspridd och “vanlig”, på ett sympatiskt sätt.

    Finns det en låt i din katalog som känns som ditt “jag” i musikform? Vilken och varför?

    Jag har en osläppt låt på engelska som heter “Time Traveller”, som går ut på att jag åker tillbaka i tiden och gör en massa misstag i olika epoker, vilket får förödande konsekvenser. Det speglar mitt artisteri eftersom jag försöker hämta inspiration från 1100-talet och framåt, inte bara från 1900- och 2000-tal.

    Vad är det märkligaste du någonsin skrivit en låt om – och blev det bra?

    Jag har skrivit låtar om allt från pirater till namnet Jan, och det blir oftast bäst eftersom jag oftast tycker det är roligast!

    Du får välja en låt (din egen eller någon annans, valet är fritt) att spela varje gång du går in i ett rum, som en personlig soundtrack. Vad väljer du?

    Obskyrt val som vanligt: en låt som heter “Batiska” av Naragonia Quartet, en belgisk folkkvartett. För mig speglar den livet när det är som allra bäst, och man kan inte låta bli att bli glad när man hör den.

    Har du någon gång haft fullständig skrivkramp? Vad gjorde du då?

    Jag har behövt tänka om helt och hållet. Skrivkramp beror oftast på att man inte har någon fungerande metod, inte är sann mot sig själv eller ser skrivandet som jobb snarare än fritid. Det enklaste är att göra något riktigt tråkjobb, så att skrivandet som följer blir intressant, fritt och roligt i jämförelse.

    Hur kom låten Jan till?

    Jag skrev framförallt på engelska på den tiden, så jag tror att jag skrev den helt fritt, förutsättningslöst och att den helt enkelt bara fick komma, eftersom jag länge inte hade någon tanke på att släppa den. Det var 0% jobb, så till den mån att jag knappt ens minns att jag någonsin skrivit den.

    Om din musik var ett djur, vilket djur skulle det vara och varför?

    Haj. Lurig, uråldrig och följer sina egna regler.

    Vad händer i ditt huvud när en låt börjar kännas “klar”? Är det en känsla, ett ljud eller bara en deadline?

    Äh, ut med skiten bara, det är inget att vänta på. Problemet med att sätta sina egna deadlines eller sitta och fundera på huruvida en låt är klar är att man lägger massa tid på det som man kunde ägnat åt att skriva nya, bättre låtar. Skriv låten, spela in den och släpp den, det behöver inte vara raketforskning!

    Om du var tvungen att byta karriär helt – vad hade du gjort då? 

    Varit psykolog, har 1,5 år kvar på psykologprogrammet.

    När känner du dig som mest ”Herman Silow”? På scen, i studion, i mataffären, eller nån annanstans?

    Jag är nog mycket mer Herman Silow för andra än för mig själv, men kanske när jag är ute och reser på nya, relativt oupptäckta ställen eller lyssnar på fin musik från någon bortglömd tid eller avlägsen kultur.

    Och – så klart – vad kan vi vänta oss från artisten Herman Silow framöver? 

    Mycket mer musik, en Youtube-serie som kombinerar resor och musik samt avslappnat, ärligt content på sociala medier, som vanligt!

    ,
    , ,

  • Slowgold släpper nya singeln ”Ömtåliga väg” – en drömsk inledning på höstens album

    Med singeln Ömtåliga väg, som släpps idag den 23 maj, inleder Slowgold sitt nästa kapitel – ett mer avskalat och naket sådant. Den nya låten är det första smakprovet från kommande albumet Lugna, som väntas till hösten, och bär kännetecken av både återhållsamhet och precision. Med pizzicatostråk, klockspel och en text som Amanda Werne själv beskriver som ”en sång om att fatta mod och vandra samma väg som den du älskar”, sätter singeln tonen för ett album där enkelheten får tala.

    Skalar av det yttre och når djupare inåt

    På Lugna möter vi en Slowgold som valt att strippa ner sitt uttryck till det allra mest nödvändiga. Låtarna har tillkommit i ensamhet, i en avskalad stuga i Skåne utan el och vatten – en plats där Werne skrivit musik förr, men där hon den här gången lät förenklingen bli både metod och mål. Det är ett grepp som speglar en större rörelse i hennes liv, där skalandet av det yttre också blir ett sätt att nå djupare inåt.

    Foto: Ellika Henrikson

    ”Det verkliga framträder, det sakliga och sanna framträder”, säger Werne om processen – och precis det genomsyrar Ömtåliga väg. Det är lågmält, men bär ett stort allvar. Drömskt, men ändå skarpt. En perfekt första pusselbit till ett album som verkar lova både klarhet och eftertanke.

    ,
    ,

  • Sara Wohlin Zerpe släpper albumdebuten Sara, vad har du gjort? – nu i ny deluxeversion

    Med sin unika röst och ett hjärta fyllt av norrländsk melankoli gör Sara Wohlin Zerpe idag sin fullängdsdebut – och det med besked. Sara, vad har du gjort? (Deluxe) är ett lågmält men känslostarkt indie-folk-album där varje låt känns som ett andetag i iskall vinterluft – rått, vackert och alldeles eget.

    Ett album som andas tidlöshet

    Inspelat i en bagarstuga utanför Luleå, medan världen täcktes av minusgrader och rimfrost, lyckas albumet fånga det mänskliga i sin mest avskalade form. Sara sjunger med sprucken värme om kärlekens skörhet, längtan efter något annat, och det där svajiga i att bara vara människa. Rösten är nära, ljudbilden organiskt skavande – och tillsammans bildar det något som känns både tidlöst och helt i nuet.

    Jag försöker fortfarande hålla balansen på livets lina. Men det svajar. Jag letar vidare. Kanske är meningen just det – att inte veta.

    Med Deluxe-utgåvan får vi inte bara tillgång till originalalbumets poetiska landskap – vi bjuds också på flera nya spår, däribland den ömsinta Neil Young-tolkningen på svenska och fokuslåten Vakna!: en drivande, Fleetwood Mac-doftande ballad om Kiruna, om att vädja till någon att öppna sig innan det är för sent. Det är musik med efterklang. Musik som stannar kvar.

    Sara Wohlin Zerpe visar med sitt debutalbum att det går att säga mycket med små medel – och att det enkla ibland träffar allra djupast. Sara, vad har du gjort? (Deluxe) är inte bara en debut – det är ett avtryck. Ett steg ut i snön med hjärtat utanpå.

    Albumet släpps idag via BD Pop/DigiNorth.

    ,

  • DUNO släpper debutsingeln ”Redan” – en filmisk start på något stort

    Stockholmsbaserade artisten och låtskrivaren DUNO, eller Noel Dustin Eidhagen som han egentligen heter, är ett namn att lägga på minnet. Den 9 maj (idag) släpper han sin första singel ”Redan”, en genreöverskridande låt som rör sig fritt mellan rap, pop och alternativ hiphop – med ett sound som känns både filmiskt och känslomässigt nära.

    DUNO – med scenen som hem

    Trots sin unga ålder har DUNO länge vetat att scenen är hans hem. Redan som tioåring syntes han i SVT:s Supershowen, och sedan dess har han fortsatt finslipa sitt uttryck – något som märks tydligt i debuten. Med gitarren som främsta verktyg formar han varje låt från grunden i sin hemmastudio, innan de färdigställs tillsammans med morbrodern och producenten Albin Eidhagen. Resultatet är musik som känns genomarbetad, personlig och samtidigt professionell.

    En berättare i första person

    I Redan hörs DUNOs vilja att skapa något mer än bara ljud. Han bygger berättelser där varje låt blir som en scen ur en film, och det hörs: texterna är reflekterande och ärliga, men alltid sammanvävda med melodier och beats som lyfter berättelsen. Med sin bakgrund i både Järfälla och studier i Bangkok har Noel samlat på sig perspektiv som genomsyrar musiken, något som tydligt märks redan (!) i debuten. Du som uppskattar den lite mer klassiska hiphopen bör definitivt inte missa detta släpp. Det märks att DUNO vet vad han gör musikaliskt och fortsätter han att släppa spår med samma kvalitet som Redan, kommer han att gå långt. Snabbt.

    Snart kommer Attityd – nästa steg i resan

    Redan innan sommaren är DUNO tillbaka igen. Den 30 maj släpps uppföljarsingeln ”Attityd”, en låt som rör sig i ett mer suggestivt landskap där stråkar, trummor och triphop-vibbar möter en nyfiken och reflekterande röst. Här hörs också producenten Albin som featuresångare – och tillsammans visar de en annan, alternativ sida av DUNOs musik.

    Båda singlarna är en försmak på den kommande EP:n som väntas släppas hösten 2025. Med en tydlig vision, bred musikalitet och en röst som vill något mer än bara underhålla, har DUNO redan visat att han är en artist att följa – redan från start.

    🎧 Lyssna på “Redan” – ute på alla streamingplattformar från 9 maj.

    ,
    , , ,