Hem

Varje midsommardag är det traditionsenligt premiär för sommar i P1. Den 24:e juni var det artisten Ellen Krauss tur. En ung och talangfull singer songwriter som slog igenom på bred front genom sin medverkan i TV4s underhållningsprogram Så mycket bättre. 

Jag brukar lyssna på de flesta sommarprogram, mest för att det är mysigt, men också för att jag ibland hoppas på att lära mig något nytt eller bli berörd. Och berörd blev jag. Krauss sommarprat handlar om när hon blev kär och behövde komma ut ur garderoben. Det var uppfriskande att höra en så pass ung person prata om det, hon är inte många år äldre än mig själv, och hon fick med nyanser och teman som många äldre homosexuella inte pratar om. Ofta när äldre personer pratar om att komma ut är det ofta hemska och tragiska historier om hur familjemedlemmar sa upp kontakten eller att de fick enorma hatstormar från samhället. Självklart måste de historierna få höras men det var samtidigt fint att få höra Krauss prata om att det inte var en så stor grej. Att alla bara tyckte att det var kul att hon var kär. 

Hon rör även teman som identitet och identitetsskapande som lesbisk. Hur kvinnlig är man om man inte tycker om killar? Och hur mycket tjej är man om man klär sig som en man? Är man inte bara man då? Att hon vågar prata om osäkerheten i könstillhörighet som ofta kommer efter man har gläntat på dörren till sin egen queerhet. Begreppet queer rymmer så mycket att det kan vara svårt att orientera sig och tack vare att tiden vi lever i är mer accepterande än tidigare finns det mer utrymme att exprementera och prova på olika identetitetsmarkörer. 

Scenen hon målar upp där hon sitter i sitt flickrum och googlar “hur vet jag att jag är homosexuell?” ger nog inte bara mig en enorm igenkänning. Alla lebbar födda efter internets uppkomst har gjort exakt samma googling. Samma sak när hon berättar om första gången hon såg Lukas Moodyssons Fucking Åmål. Krauss såg den i skolan, jag såg den hemma med mamma och pappa men vi båda fick samma insikt: jag är lesbisk. 

Mina tårar kom när hon tog upp Sveriges HBTQ-historia. Hur hade livet sett ut om jag varit i en annan generation? Samtidigt som Krauss håller sitt Sommarprat kommer Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar ut igen på SVT Play. Den påminner om vad homosexuella har behövt gå igenom och fortfarande gör på vissa platser. Att placera in sig själv i olika tidpunkter i svensk historia blir obehagligt när historien ser ut som den gör. Om jag hade varit född samma år som min pappa hade jag varit klassad som sjuk och jag hade behövt vänta tills jag var 38 år innan jag skulle få gifta mig. Hade jag varit född samtidigt som min gammelmormor (som fortfarande är pigg och alert) hade jag varit en brottsling tills jag var 15 år och efter det hade jag varit sjuk fram tills jag var 50. Hur hade mitt livsöde sett ut?

Trots att historien ser ut som den gör och att det aldrig har funnits en enkel tid att leva som homosexuell är det idag lite bättre. Sveriges radio sänder sommarprogram där en ung flata öppet får berätta om hur hon kom ut och att det var en positiv upplevelse. Kanske kommer vår generation, min och Ellens alltså, kunna ha normala liv som inte kantas av skam och skuld. Till skillnad från karaktärerna i Torka aldrig tårar utan handskar kommer vi kunna få bli kära- öppet. Vi kommer inte behöva oroa oss om vi är välkomna på våra partners begravningar och våra familjer kommer inte att säga upp kontakten. Vår generation får kanske leva lyckliga tack vare alla som kom före oss. 

Ellen Krauss sommarprat fick mig att gråta. Dels för att det finns så många som är precis som jag som inte får leva precis som jag. Att så många måste dras med skam, vara klassade som sjuka, som brottslingar eller politiska extremister bara för att de är kära. Krauss påminde mig om det fina i att vara lesbisk och att det är viktigt att ta vara på friheten och lyckan för rätt var det är försvinner den.